Svenska Noonanföreningen

I år var vi tillbaka i Valjeviken igen, måndag till fredag den här gången. Vädret var ingen hit i år heller, så det var badhuset som gällde den här gången också. Det är inte fy skam med eget badhus! Det roligaste med att vara ordförande är faktiskt att få ta emot alla medlemmar efterhand som de kommer, att få se hur mycket barnen vuxit och hälsa nya familjer välkomna för första gången. Hissa vår flagga är också ganska kul (utom när jag glömt den hemma, förstås, men så var det inte i år). När sedan resten av min familj kom var de så bussiga och packade in åt mig också. Min Alexander hade tjatat i månader om att han ville ha eget rum i Valjeviken, och jag hade inte vågat lova det, men det löste sig och han blev nöjd. Senare på kvällen grillade vi korv på terrassen utanför matsalen, och då kändes det verkligen att nu var det i gång igen. 

Jag ska ju egentligen inte skriva om lägret, för då blir det bara årsmöte, årsmöte, årsmöte. Varav hjärtat är fullt, därom skriver pennan, säger man väl. En tråkig formalitet för många, men faktiskt föreningssveriges ryggrad. Nåja, på tisdagen hade vi vårt stora årsmöte, och Sune Wadenheim och Per Larnert gjorde som vanligt ett utmärkt jobb. Vi har ju ovanligt god uppslutning, eftersom vi har årsmötet när vi ändå är samlade så många. 

På onsdagen var vi på utflykt till Hanö. Vädret var faktiskt hyfsat och med oss hade vi Jonas och en till från Valjeviken, som tog hand om oss (och vår lunch). När vi som vanligt körde i väg på vår utflykt i karavan var det en familj som följde efter en bil, som de tappade bort i en rondell så de svängde fel och kom vilse. De körde hem igen, och ringde till mig för att tala om att de skulle stanna där. Men, de goa killarna körde och hämtade dem och kom efter med nästa båt. Jag hade en hemlig överraskning på Hanö, och vi skulle gå uppåt och samlas på en fotbollsplan för att vänta… och vi väntade och väntade, längre än det var tänkt. Många blev sura och ville smita, så vi serverade lunchen, för att de skulle lugna sig. Då kom den! Räddningshelikoptern! Den landade på fotbollsplanen. Nu var det inte tråkigt längre. Alla fick titta och provsitta och fråga och beundra. Kvällen innan hade jag blivit uppringd av Thomas, en pappa i föreningen som job 

bar på räddningshelikoptern i Blekinge, som frågade om vi ville ha besök av dem på lägret. Det ville vi. Men det var superhemligt, för de kunde ju få ett larm. Det fick de faktiskt, en försvunnen flicka, det var därför de kom senare. Larmet avblåstes dock när flickan dök upp, så de kom ändå. Tack igen, Thomas! 

På torsdagen hade vi samtalsgrupper, och vi inledde med en presentationsrunda (på förslag av en sjuksköterska från Valjehälsan, som inte kände oss). Jag tänkte ”det här kommer att ta hela första timmen”. Det gjorde det. Men vilken upplevelse! Fastän jag hört allas historier innan, var den sammantagna upplevelsen överväldigande! 

På vår traditionella avslutningsmiddag bjöds italiensk buffe, och vi satt inomhus (vilket också verkar ha blivit tradition de senaste åren). Lite sorgligt är det alltid att nu är det snart dags att åka hem. Ingen vill gärna gå och lägga sig, barn, ungdom eller vuxen. Men, vi ses väl nästa år! 

 

Och, Patrik, naturligtvis åkte vi till Modena och Ferrarimuseet! 

 

Pi Tufvesson Cohen