Svenska Noonanföreningen

I år åkte vi norrut, till Bollnäs. Jag tror inte vi varit så långt norrut på sommaren förr. Så mycket sommar var det ju inte i Bollnäs när vi var där! Men man kan ha roligt utan sol. Och det hade vi. Bollnäs Folkhögskola ligger vackert vid en sjö strax utanför den lilla staden. Familjen Englund hade med sig en gigantisk, stenhård studsmatta och två gymnaster från Sala gymnastikförening, som de installerade i gympasalen. Ja, inte gymnasterna förstår, de fick egna rum. Det var gymnastik och idrott som var tema för årets läger, och på torsdag eftermiddag och lördag förmiddag hade vi hyrt en bowlinghall i närheten. Alla var med och spelade, med skiftande framgång! Kul var det i alla fall.

På torsdagskvällen gick vi hela gänget på restaurang, tacobuffet på närbelägna Terassen. Stämningen var hög, men mitt i allt larm låg lille Adrian och sov gott på scenen insvept i en filt. Tjejgänget såg till att få ett eget kortbord lite för sig själva.

 

Fredagen var föreläsnings- och årsmötesdag för de vuxna. Vi har gjort till vana att dubblera våra föreläsningar, så att alla småbarnsföräldrar ska kunna vara med. I år hade vi bjudit in Elisabeth Wallin, som berättade om hur hon och hennes familj klarat av livet med en son med ADHD. 

 

Vi fick också celebert besök av Eva-Lena Backman och Johan Eriksson med lilla Stina, som har Noonans syndrom. Det är alltid lika kul och spännande när det kommer nya familjer, och alla ville hälsa och titta och fråga och berätta... Pappa Johan skickade den här söta bildserien redan på kvällen när de kommit hem, trötta men nöjda. Om man befinner sig någorlunda i närheten, så är det en god idé att göra som Eva-Lena och Johan, och komma och hälsa på över dagen eller bara stanna en natt om man inte varit med på någon av våra familjekonferenser tidigare. Det är en omtumlande och utmattande upplevelse att träffa alla, ta in en massa ny information och berätta sin historia om och om igen. Alla har vi varit fullständigt slut efter vårt första läger! 

 

På Lördagen var det utflyktsdags. Sagt och gjort, vi packade in oss i bilarna och gav oss iväg till hälsingegårdar, linfabriker kvarnar och så-många-våfflor-du-kan-äta-ställen i trakten. Fina gårdar! Växbo kvarn med  Växbo lin och Trolldalen blev vår första anhalt. Växbo lin är en linberedningsfabrik som den såg ut för mer än hundra år sedan och kvarnen på andra sidan vägen är också museum (se omslagsbilden). Efter Växbo bar det iväg till ät-så-många-våfflor-du-orkar. Låt mig säga att de inte var helt förberedda på att få ett trettiotal våffelsugna gäster utan förbokning. Så småningom blev i alla fall järnen varma och mer smet blandad, och alla blev nog nöjda även om det tog tid. Kaffe fick vi också. 

​

Sista kvällen bjöds hela gänget på improviserad underhållning i form av bärgningsprojekt. Det är sådant man kan skratta åt efteråt. När vi var iväg på eftermiddagens utflykt hade familjen Stenbergs husvagn rullat iväg långt nerför en grässlänt, och precis klarat sig från att dratta ned i en bäck. Föreningens män och pojkar engagerade sig genast i uppdraget, de diskuterade, tittade och lade pannorna i djupa veck. Det hjälpte inte. Det gick inte heller att dra upp den med bilen, så bärgare måste tillkallas. Det regnade åtminstonde inte, men jag tror inte att publiken hade bangat ens för en skur eller två!

​

​

Så var det då sista kvällen, med grillbuffet och prisutdelning efter tipsrundan, som Salatjejerna anordnat. Är det någon som kan identifiera vinnarna på bilden? (Svar: Anna-Mia Karlsson Och Daniel Stenberg) Det är så roligt att träffa alla gamla och nya familjer och få höra vad som hänt sen sist eller lära känna de nya lite, och tiden räcker aldrig till för att prata tillräckligt mycket med alla, så det tar lite emot att säga hejdå och tack för i år, vi ses nästa år... Men i år, när jag fick åka själv, utan familjen, slapp jag i alla fall säga hejdå till alla på en gång. Magnus Molander (som vi fick läsa om i NN nr.2 i år) åkte med mig hela vägen till Vadstena. Vad vi pratade om allt möjligt på vägen! Det kan jag rekommendera, lägret tog liksom inte slut så tvärt, utan det mer fasades ut. Och när vi kom till Vadstena, då sken solen och Magnus bjöd på veckans första utekaffe! 

 

Än en gång, Tack Susanne och Håkan Englund och Carin och Per Larnert för ett  välarrangerat läger! 

 

Vi ses snart igen!      Pi Tufvesson Cohen   

​

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

​